“There is a funny part in the movie where my character gets angry at the end of a book and he throws the book out the window. I think many of us already want to do this, especially when a character dies.” Bradley Cooper
Life is a process of becoming, a combination of states we have to go through. Where people fail is that they wish to elect a state and remain in it. This is a kind of death
“
| — |
Anaïs Nin (via coffee-tea-and-sympathy)
Happy new year! |
Yoga vs Yoga Therapy?
Many people wonder what the difference is between yoga and yoga therapy, and which one is right for them. Here are the highlights of what yoga therapy is, what its benefits are, and how yoga therapy differs from traditional yoga asana classes.
Basically, yoga therapy uses the ancient science of yoga to enhance health and wellness at all levels of the person: physical, emotional, and spiritual. Yoga therapy focuses on the path of yoga as a healing journey that brings balance to all aspects of life through an experiential awakening of our essential nature. Yoga therapy is useful both for people who seek relief for specific health challenges, as well as for people who want to enjoy good health, prevent disease, and slow the progression of aging.
Yoga therapy is based on a view of the individual as a wholeness. For true health to occur, all aspects of a person must be addressed as a whole. Many forms of yoga therapy, such as Integrative Yoga Therapy, use the ancient Vedic model of the Five Koshas as a framework for creating holistic healing and transformation.
In yoga therapy, the tools and techniques of yoga serve to reconnect each client to him or herself at all levels—from the physical body to the breath, the energetic body, mind and emotions, the higher wisdom faculty, and to the spirit. Some of the main ways in which yoga therapy differs from yoga are:
• Yoga therapy works with your goals. Each session is tailored to your needs, whether you want to gain relief from chronic pain, facilitate injury recovery, improve flexibility, reduce stress, improve well-being, get help with depression, or simply retain your youthful appearance and energy.
• Yoga therapy targets the practice to specific disease condition. Most disease conditions benefit from some yoga asanas or yoga breathing techniques and not others. A yoga therapy program for back pain, for example, would be very different from a yoga therapy practice targeting depression. Some yoga therapists specialize mainly in one disease condition, while others have a more broad focus.
• Yoga therapy adjusts the poses to your body’s needs. A yoga therapist shows you how to modify and adjust poses to your body’s specific needs, using props, modifications, and alignment assists. This ensures that you get the full benefits from each pose.
• Yoga therapy uses adjunct techniques to speed your progress. When called for, some yoga therapists may use deep tissue massage and fascia release work while you are in the pose to release tight muscle groups and facilitate a deeper core awakening.
• Yoga therapy deepens body awareness. Yoga therapy is offered in individual sessions or small classes, enabling the therapist to guide you in the fine subtleties of muscle relaxation, stretching, and strengthening. This increases body awareness and helps you make more rapid progress in reshaping your body.
Source: www.yogauonline.com
Lämnad i icke vetandet.
Hade ett fint mentormöte idag med min yogaterapeut och tillika guide/mentor/lärare på min utbildning i terapeutisk yoga. Vi jobbade med min närvaro och var jag befinner mig just nu i min utbildning, min egen practice och mitt lärarskap. Om vilken väg jag vill vandra med min terapeutiska yoga, då en del av den återstående delen av utbildningen är electives, dvs. individuella val vi alla lärare kan göra. I ett led i vår egen utveckling och vad vi vill jobba med. Som vanligt när jag får val blir jag låst. Vill ha allt. Självklart behövde jag inte berätta det, då min guide/mentor/lärare/terapeut redan läst av mig och mitt kroppspråk. Vi pratade om yinyogan. Ayurvedan. Om organ och meridianer och allt det där som fascinerar mig och som är en del av yinyogan. Men som oxå till stor del innebär läsande av böcker och att “vara i huvudet” för att lära sig. Självklart kan jag ju redan en stor del eftersom jag undervisar i yin, men jag vill ju såklart grotta ner mig på djupet. Och där kom vi in på egot.
Egot.
Oj, oj det där super-egot. Oj vad det står i vägen för vår sanning.
Vi pratade om att jag då och då faller tillbaka till gamla mönster, för att testa av att mitt gamla jag finns kvar. Att jag har svårt att passera en chins-stång utan att göra ett par pull-ups för att boosta egot med att jag fortfarande är stark. Att jag då och då kör alldeles för dynamisk yoga och lägger in solhälsningar i ett flöde och tempo som inte alls är min pace just nu.
Men det känns skönt. Då. Tills dagen efter, då kroppen visar vägen igen och berättar klart och tydligt att det där var ju asdumt. Det där var ditt gamla jag och här får du lite smärta som tecken på att du inte lyssnade på kroppen, utan ville boosta egot lite. Till ingen nytta.
Vi diskuterade en fråga. En fråga många elever får när de möter en yogaterapeut. “Om du visste att jag kunde fixa din skada här och nu, skulle du hellre göra det än att låta mig guida dig till vägen hem, till ditt hjärta, till det stället där kommer i kontakt med dig själva på djupet, din sanning, där du känner peace in mind och fullkomlig kan vila i dig själv”.
Svaret 99 procent av elverna ger, är hjälp mig hem. För när vi hittar hem till oss själva, då spelar det ingen roll om vi har fysisk smärta. Smärtan får inte så mycket uppmärksamhet längre. Den tar inte lika stor plats, för känslan av att ha landat i sig själv är större.
Och där har jag börjat hamna. I den riktiga, äkta, fina vägen hem. Nycklarna till mitt hjärta har börjat öppnas. Samtidigt som när jag får val inför min fortsatta utbildning kan hoppa direkt upp i egot igen och börja fundera över vad jag vill lära mig. Det är då min guide/mentor/lärare/terapeut lämnar mig i icke vetandet.
Inga val görs. Vi låter det vara just nu.
För var är det viktigast att vara som lärare i kontakten med sina elever. I sin egna sanning, eller i huvudet i allt lärande som ska läras ut. Att undervisa från sitt eget hjärta är det finaste man kan göra, och jag känner direkt när andra lärare är där. När deras sanning står till grund för deras lärande. Då blir det möten på djupet.
Så min plan just nu är att låta mig vara lämnad i icke vetandet om vad som ska komma. Att inte planera hit och dit, utan vara i processen och se vad som kommer till mig. Att fortsätta öppna nycklar till mitt eget hjärta och låta lärandet komma därifrån. Från min egna sanning. Min egna historia. I varandet och icke vetandet.
Compassion is not a relationship between the healer and the wounded. It’s a relationship between equals. Only when we know our own darkness well can we be present with the darkness of others. Compassion becomes real when we recognize our shared humanity.
“
| — | Deirdre Blomfield-Brown, “The Places That Scare You: A Guide to Fearlessness in Difficult Times” (via maninsun) |
Yoga och Brottning. Brottning och Yoga.
När jag var 9 år gammal började jag brottas. Jag upptäckte en fantastisk sport, tack vare min dåvarande styvbror, ett år yngre. Jag hängde med grabbarna på brottning och jag var duktig. Jag var fast. Det dröjde inte länge innan jag började tävla. Min första tävling var i 36 kilos klassen, och jag vann. Känslan var total, och jag fortsatte träna och tävla och blev ganska snart uttagen till stora internationella tävlingar. Jag älskade brottning, och gör än idag. Men jag kan inte träna längre. Och än mindre tävla. Min nacke är skadad (ej av brottningen) och jag kan inte längre utöva kampsport på en matta jag älskade. Något jag länge varit ledsen och frustrerad över. Men sedan jag fann yogan har jag insett att jag funnit kärleken till en annan matta.
Det är ca fem år sedan jag ställde mig på en yogamatta första gången. Jag gjorde det inte av egen drivkraft, utan av att i princip bli tillsagd att göra det för min nacke. Jag var tveksam. Ansåg inte yogan som träning. För det var träning jag ville åt och förstod inte att det var det sista jag behövde just då med en skadad nacke.
Jag vet inte hur lång tid det tog innan vi var kära i varandra, jag och mattan. Ganska fort gick det vill jag minnas. Något hände i min kropp och jag insåg att jag inte längre behövde brottarmattan, utan att jag funnit en ny matta och möta mig själv på. Att det fanns kopplingar till brottningen hade jag inga funderingar över, och såg det inte heller i de övningar jag gjorde på yogamattan.
När den första “wow” upplevelsen kom hade det gått ett tag på mattan. Jag hade påbörjat min första yogalärautbildning och satt på en föreläsning om yogans filosofi. Plötsligt började föreläsaren prata om brottning. Om hur yogans rörelser bygger på brottningen, och från att ha varit lite halvsömning vaknade jag till på sekunden och min hjärna gick på högvarv. Det var ju så logiskt. Där och då såg jag det.
Tiden gick och numera ser jag kopplingen ofta, i olika sammanhang. Senast idag såg jag en bild på facebook, tillhörande Paul och Suzie Grilley, några av de lärare i Yin Yoga jag drömmer om att få träffa. När jag såg bilden började jag le och insåg att jag gjort exakt vad bilden visar så många gånger förut. På en annan matta. Brottarmattan. Bilden visar en klassisk fristilskoppling inom brottningen, och att se den i Yin Yoga sammanhang, den lugnaste och mest meditativa yogaformen, var magiskt.
